arktiska vintern

Ett antal iskristaller klänger sig fast i håret som sticker ut från våra vinteroveraller. Stormen har suddat ut gränsen mellan marken och himlen, och våra tjocka bruna skägg är vita av snö. Inne i lavvon, en slags samekåta, tinar värmen från elden sakta upp våra röda ansikten.

Samma eld värmer upp en jättekastrull med rengryta. För tillfället är grytan, som ska serveras med tunnbröd, minst lika frestande som om den tillagats i någon norra Norges gourmetrestauranger.

Vi befinner oss på Tromsø Villmarkssenter, som består av ett antal hus och lavvos mitt ute i den snögnistrande vildmarken inte långt från den lagom stora staden Tromsø. Här ska vi få vara med om en av de mest populära arktiska aktiviteterna: vi ska åka hundspann.

I hundkojorna utanför bor inte mindre än 300 glada huskyhundar. Det blir fart på dem så fort de får syn på delägaren Torkil Hansen, som också tävlar i hundspann. De här spralliga vovvarna lever verkligen för att få jaga iväg i snön, det är det ingen tvekan om.

"När jag föddes hade vi ungefär 30 huskyhundar, och några andra djur på gården", säger Hansen. Sedan dess har många traditionella gårdsdjur försvunnit, men de har tio gånger fler hundar.

Hansen är nu i 20-årsåldern och känner varenda en av hundarna väl. De är överraskande snälla, men för dem som inte är vana vid hundspann, eller kanske ens vid att se snö, kan det vara ganska överväldigande.

"Många tror att hundarna kommer att bete sig som vilda djur. Och visserligen vistas de utomhus hela livet, men de är både snälla och sociala, och vana vid människor”, förklarar Hansen.

Det stämmer: om en husky hoppar på dig och lägger tassarna på dina axlar är det bara för att ge dig en stor blöt puss. Och när de väl har spänts fast på släden tystnar det lekfulla gläfsandet på nolltid. De är redo att ge sig ut.

Så bär det av ut i naturen. "Folk brukar stråla av glädje när de kommer tillbaka", säger Hansen.

Trots mysfaktorn framför elden och den varma lapskaus-grytan längtar vi ut igen. När det klarnar kryper norrskenet fram och visar upp det sagolika vinterlandskapet i ännu ett nytt sken.

Några dagar tidigare var vi ännu längre in i Arktis, nära staden Alta – mycket längre norrut än så kommer man knappast på det europeiska fastlandet.

När vi närmar oss igloohotellets isväggar blir vi medvetna om någon slags vibration, eller utstrålning. Det är som om de frusna isblocken jobbar för fullt med att förbättra utrymmets luftkvalitet.

I skenet av rummets spotlight-ljus återspeglas mytiska figurer med tydliga drag. Det blå skenet ger ispelarna som håller upp taket ett skiftande, överjordiskt ljus.

"Det är helt galet. Jag har aldrig sett något liknande", säger musikproducenten och författaren Jon Brown, som är på resa genom Nord-Norge. Han befinner sig på världens nordligaste ishotell Sorrisniva.

Foto: CH/Visitnorway.com

"Det ser kanske inte så speciellt ut från utsidan. Så går man in och möter en nästan psykedelisk värld. Man tappar perspektivet helt. Det känns som om man är med i en film", säger han.

Sorrisniva består helt av snö och is. Här finns 30 rum, inklusive fyra sviter, samt bar och kapell. Hotellet mäter 2 500 kvadratmeter och byggs med 250 ton is från en lokal sjö och 6 000 kubikmeter snö. Inne är det knäpptyst. Man är helt isolerad från världen utanför. Inte ens extrema temperaturer eller en snöstorm kan störa lugnet.

Fast just denna natt är det alldeles kristallklart ute.