Livet bland fjordar och fjäll

“Hei fara! Falturil-tural-tura!”

I en lokal där man visar upp byns närproducerade getost stämmer Leif Inge Underdal upp i sång med "Kråkevisa" medan han stampar entusiastiskt med foten. "Jag får folk att sjunga med i den sista meningen. Där hänger alla med, oavsett om man kommer från Korea eller någon annanstans", säger han.

Vi befinner oss i Undredal, en liten by i hjärtat av Norges sagolika fjordlandskap, nära mynningen av Nærøyfjorden. På caféet vid kajen får resenärerna en smak av den lokala kulturen. Och ja: Leif Inges efternamn är en variant av namnet på byn.

Att leva av jorden

Den oväntade allsången är en isbrytare av samma kaliber som de fartyg som ser till att de smala vattenvägarna är öppna på vintern. Fast valet av just ”Kråkevisa” är ingen slump. Sensmoralen i den traditionella folkvisan är att man måste ta vara på allt och inte kasta bort någonting – en princip som har varit utomordentligt viktigt i denna isolerade dal genom historien. "Jag försöker förklara hur det är möjligt att leva av jorden längs fjorden.

Alla resurser måste utnyttjas till fullo för att upprätthålla jordbruket", säger Underdal, som också driver byns mataffär. "Men de som kommer hit ska inte bara lära sig något, de ska trivas och ha kul också", säger han entusiastiskt. "Så jag bjuder på lite underhållning."

Unik ost

Lite längre upp på den fortfarande nya vägen från Undredal ligger några gårdar som producerar getost och kött. Vid lunchtid har en post-it-lapp satts upp på en av dörrarna: "Mjölkerskan är på rast till klockan 14.00".

Erna Underdal Skarsbø gnuggar sömnen ur ögonen men bjuder alltjämt på kaffe och kaka med nybakad getost. Det gör man i de här trakterna om en främling knackar på dörren. Osten görs dock vanligtvis inte i rummet bredvid. "Den gjordes i morse", säger Erna, som går upp klockan 04.00 varje dag för att mjölka.

Några av ostarna säljs i Leif Inges butik i Undredal. Nu när det finns en väg tittar det in gäster från Nederländerna, Tyskland, Ryssland och Östeuropa titt som tätt – de flesta tack vare skylten "Getost till salu" som hon har satt upp på vägen. "Vi kommunicerar med händerna och några ord på bruten engelska," berättar Erna, vars gård har varit i familjens ägo i fyra generationer.

En av Norges mest karakteristiska produkter är brunosten som görs på getmjölk. "Vasslen kokas i 7-8 timmar, tills mjölkens naturliga socker karamelliseras", förklarar Underdal på caféet medan han visar upp fyra ostar från dalens lilla fabrik.

Osten serveras med tunnbröd, gräddfil, närproducerad getkorv och tre sorters sylt på vilda bär – blåbär, hallon och naturligtvis favoriten hjortron. Svartvinbärssaft och färskpressad äppeljuice brukar också synas på matbordet.

Allt är närproducerat, allt är fullt av smak: "Getterna klättrar fritt omkring uppe på berget där de hittar den bästa maten. Och när djuren äter bästa möjliga mat, då får du även bästa möjliga mjölk", säger specerihandlaren.

Lugn och ro

Vid fjorden får du den bästa utsikten över fjällgårdarna som ser ut att klänga sig fast på de branta sluttningarna. Den berömda gården "Stigen" (vilket betyder stegen på svenska), en ensam gård som ligger flera hundra meter över fjordens turkosa vatten är ett bra exempel. "På gamla dar drog de upp stegen om kronofogden kom för att samla in pengar, så att han inte kunde komma upp. Så sägs det i alla fall", säger Per A. Hove, kapten på bilfärjan MF "Fanaraaken" som kör mellan Flåm och Gudvangen.

Vid kusten kan du också se Undredals stavkyrka. Den byggdes år 1147 och är den minsta i Skandinavien. Kyrkan har öppet dagligen under sommarsäsongen och är väl värd att besöka.

Längs Nærøyfjorden finns det fortfarande tre gamla byar som sitter liksom inklämda mellan fjordarna och bergen, där människor har levt sedan urminnes tider. Den största av byarna hade runt 40 invånare för några generationer sedan, men nu är nästan ingen kvar. "Det bor bara en enda person i byn på vintern", säger Hove och pekar på en charmig gård som färjan tyst glider förbi.

Hove har kört den här sträckan sedan 1962. Ett halvt sekel senare är han ännu inte uttråkad. "Det finns de som säger att man har det i blodet. Jag tror det ligger något i det", säger han om att jobba till sjöss. "Man har alltid nya utmaningar, och den ena dagen är aldrig den andra lik. Och så är ju fjorden bara så speciell, särskilt när solen skiner. Landskapet längs den sista biten mot Gudvangen trollbinder än idag."

För Erna finns det också mycket som aldrig kommer att förändras. "Det som har ändrats de senaste 30 åren är att vi har fått vägar, jag har bil, och det kommer fler turister. Annars är det mesta sig likt. Vi håller koll på omvärlden på vårt sätt, men vi har lugn och ro. Allt faller på plats", säger hon. "Det är mitt paradis."