Flåm ur lokförarens perspektiv

Ad

”Jag tröttnar aldrig på utsikten"

Lokföraren Thor Are med besättning tar med oss till jobbet på den vackra Flåmsbanan.

Originaltext (på engelska): Mikael Lunde

"Här tillbringade jag all min fritid. Jag satt här i loket tills min far slutade arbetet för dagen", säger Thor Are Mølster när Flåmsbanans lok börjar sin klättring från Aurlandsfjorden. Järnvägen är kort, men helt avgörande för livet i dalen. Dessa 20 kilometer järnväg ansluter fjordarna till stambanan Bergensbanen uppe i Myrdal, 867 meter upp från Flåm.

Bildskön bana

Snöklädda toppar reser sig utmed spåren. Smältvatten bildar spektakulära vattenfall som störtar ned från bergskanterna. Vattnet livnär forsen. I sin tur livnärs dalen av forsen, som ända till slutet av sommaren står frodig och grön. Då finns här några av Norges mest storslagna fjordlandskap utställda för beskådning.

Hela 34 år efter Thor Ares första steg i sin fars fotspår slås han fortfarande av tågresans skönhet.

“Speciellt under en klar vårdag, när en hel del snö ligger kvar på bergstopparna. Då tror jag inte att det finns någon vackrare plats i världen", säger han. Tågmästaren Knut Erik Seierslund instämmer. “Jag älskar det. Varje dag upptäcker jag något nytt. Och jag tröttnar aldrig på utsikten", säger han. Knut Erik nöjer sig dock inte med att vara åskådare. “Jag har tagit mig upp till nästan varenda en av dessa toppar, på bägge sidor av dalen.“

Genomsyrad av historia

De två tåg som idag trafikerar Flåmsbanan transporterar passagerare, många av dem turister, upp och ner för berget, från sex på morgonen till tio på kvällen. Här finns plats för kring 500 personer, och eftersom det är högsäsong är de flesta avgångar fullbokade.

Förr, då Thor Ares far arbetade på Flåmsbana — ända in på 90-talet — var situationen annorlunda. Då var det i första hand godstrafik som gällde. Den norska regeringen gav klartecken för byggnationen så tidigt som 1908, när de byggde Bergensbanen över bergen från Oslo. “De ville ha en anslutning till Sognefjorden", förklarar Thor Are. Men det var en besvärlig uppgift, och den började inte byggas förrän 1923.

Här fanns inga vägar, men väl ett växande behov av att kunna skicka post, varor och byggmaskiner. Väl nere i Flåm uppenbarar sig Sognefjorden, landets längsta och djupaste fjord som letar sig in i landet mil efter mil från västkusten.

Banans slutstation i Flåm ligger vid vattnet intill färjeläget. Otaliga små byar prickar fjordens stränder, och Flåmsbanan kopplade samman dem med resten av landet.

Bergen som reser sig på vardera sidan om fjorden är extremt branta. Även om vägen är enklare söderut, upp genom dalen bakom Flåm, måste järnvägen klättra en hel meter i höjd var 18:e meter. “Det förklarar vilken enorm teknisk bedrift banan utgör", säger lokföraren.

“Det kanske inte låter så märkvärdigt med dagens mått, när vi har moderna maskiner och mätinstrument. Men på den tiden byggdes allt för hand.“ Folket i Sogn beskrivs ofta som envisa och beslutsamma. Det krävs när man ska bygga något så imponerande som Flåmsbana. Den två mil långa banan kan ta sig genom kullar och berg tack vare sina 20 tunnlar.

Flåm railway

Kyrre Lien

Flåm railway

Kyrre Lien

Flåm railway

Kyrre Lien

Flåm railway

Kyrre Lien

Flåm railway

Kyrre Lien

Livlina

Flåm är verkligen en spektakulär plats, belägen intill den världsberömda Nærøyfjorden (en av Sognefjordens armar) och idylliska små samhällen som Undredal (berömd för sin goda getost).

Trots detta tror Thor Are att järnvägen betytt kanske allra mest för livet här. “Flåmsbana kopplar samman allt liv i området. Utan den skulle byn ha tynat bort”, säger han.

Idag är Flåm allt annat än på väg bort. Tvärtom: hit lockas nu hundratusentals besökare varje år, och hamnen är en av de mest trafikerade kryssningshamnarna i Norge. Ett par företag har dykt upp och vunnit framgångar, såsom mikrobryggeriet Ægir. De driver också en mysig liten restaurang bara ett stenkast från järnvägsstationen. Men den främsta attraktionen i Flåm är och förblir naturligtvis landskapet.