Vilka var vikingarna?
En viking var en handelsman, bonde eller havskrigare från de nordiska länderna under vikingatiden som varade från andra hälften av 700-talet till cirka 1100 efter Kristus. Vikingarna reste till stora delar av Europa och världen för att handla med varor och grundlägga nya samhällen, men också för att härja och plundra.
Vikingarna har lämnat ett betydande avtryck i historien, och många fascineras än idag av de nordiska krigarna. I Norge finns mängder med intressanta platser och museer som kan förvandla din semester till ett äventyr.
Vikingarnas historia och kultur
Vikingatiden började år 793 med ett anfall på klostret i Lindisfarne, England. Attacken är känd som det allra första plundringståget. De följande århundradena kunde vikingarna ta sig långt ut i världen, tack vare sina typiska och för sin tid mycket avancerade vikingaskepp. Skeppen bidrog också till att skapa kulturella band med övriga Europa, och var avgörande för att förena Norge till ett land.
Vikingarna kom att styra i Norden i 300 år, fram till mordet på kung Harald Hardråde. Hans död vid slaget vid Stamford Bridge 1066 markerar slutet på vikingatiden.
Vikingarna reste långt ut i världen, dels för att plundra och kolonisera och dels på upptäckts- och handelsresor. Till en början var det få vikingar som överlevde de tuffa resorna. Men flottorna blev större och så småningom fanns det hundratals långskepp. De seglade över Östersjön, ner genom de ryska floderna till Svarta- och Kaspiska havet och fram till viktiga handelsplatser som Konstantinopel och Bagdad. Vikingarna var också de första européerna som gick i land på Grönland och i Nordamerika. Leif Eriksson (Leif den lyckosamme) upptäckte faktiskt Amerika runt år 1000, 500 år före Christopher Columbus.
Städer och kolonier
Vikingarna grundade flera städer och kolonier utanför Skandinavien, bland annat Dublin i Irland och Normandie i norra Frankrike. Dublin var en viktig plats för vikingarna i över 300 år. Mellan år 879 och 920 koloniserades Island, vilket banade väg för koloniseringen av Grönland. Runt år 1000 bosatte sig vikingarna också på L'Anse aux Meadows i Newfoundland, Kanada.
Vikingakrigare
Hur kunde ett så litet och utspritt folk erövra så mycket land? Förutom mod och list hade de norska vikingarna en fatalistisk livssyn som gjorde dem villiga att ta risker. De hade också en otrolig förmåga att skaka av sig förluster man lidit i slag eller till sjöss. Antalet män som stupade i krig var ibland chockerande högt, sett till det totala antalet vikingar. Trots detta mattades inte vikingarnas erövrarlust nämnvärt.
Mjöd och fredlig handel
Vikingarna är mest kända för sina brutala plundringståg, och det med all rätt. Samtidigt var det många som levde lugna liv som köpmän och bönder, då en stor del av utrikeshandeln baserades på byteshandel. De som inte var ute till sjöss stöttade familjerna genom att arbeta hemma på gården. Vardagslivet var förmodligen väldigt tufft och krävande, men det fanns också glädjeämnen i vardagen. Den mest berömda vikingadrycken var mjöd, en slags öl som framställdes med bland annat honung.
Vikingatidens slut
Vikingarna spred sin kultur och sina traditioner i Europa, och fick samtidigt andra länders kultur, språk och kunskaper i utbyte. Mot slutet av vikingatiden försvagades vikingarna, dels på grund av interna strider och dels på grund av motstånd från länder som byggt fästningar för att försvara sig mot attackerna.
Norska vikingakungar
Harald Hårfager (850–932)
Den förste regenten som härskade över en betydande del av Norge. Enligt legenden vägrade han att klippa sig förrän han var Norges enda kung.
Eirik Blodyx (885–954)
Kung av Norge från 933 till 935. Namnet Blodyx sägs komma från hans medverkan i vikingatågen.
Håkon den gode (918–961)
Kung av Norge från 930-talet till 960. Växte upp hos kung Athelstan av England, och lyckades sedan bättre än sin storebror Eirik Blodyx att förena Norge.
Olav Tryggvasson (963–1000)
Kung av Norge från 995 till 1000. Hans största insats som kung var att han konverterade stora delar av landet till kristendomen.
Olaf Haraldsson, känd som St Olav (993–1030)
Kung av Norge från 1015 till 1028. Var krigsledare i England och Frankrike innan han återvände till Norge. Han såg det som sitt kall att göra Norge till ett kristet rike, och blev Nordens första helgon efter sin död vid slaget vid Stiklestad den 29 juli 1030.
Magnus den gode (1024–1047)
Kung av Norge från 1035 till 1047. Hans regeringstid gynnades av mindre brutalitet och vikingarnas vilja att återupprätta monarkin.
Harald Hårdråde (1015–1066)
Kung av Norge från 1045 till 1066. Regerade tillsammans med Magnus den gode det första året. Han dog i slaget vid Stamford Bridge som också markerar slutet på vikingatiden.
Vikingaskeppen
Under goda förhållanden kunde vikingaskeppen nå upp i en hastighet runt 15–17 knop (27–31 km/h).
De snabba fartygen var en av de främsta anledningarna till att vikingarna kunde erövra så mycket land på så kort tid. Med hjälp av skeppen skapades en länk mellan norra och södra Europa, vilket fick stor inverkan på kontinenten.
Konstruktionen
Långskeppens konstruktion kopierades av flera andra kulturer och kom att prägla hur skepp byggdes i hundratals år framöver. Överlappande ekplankor spikades fast och skyddades av flera lager tjärad ull och djurhår.
Skeppens hemlighet var det långa, smala skrovet som hölls i balans med hjälp av en köl. Skeppen var lätta och byggdes för att kunna navigera snabbt och enkelt vid lågvatten. De kunde också seglas åt båda hållen vilket innebar att man kunde byta riktning utan att behöva vända båten. Det var en stor fördel i vatten med dolda isberg.
Långskeppen hade åror längs nästan hela långsidorna och kom upp i höga hastigheter med hjälp av muskelkraft och vind.
Användningsområden
Skeppen användes både till fredliga handelsturer och till plundringståg. Många män stupade under striderna i Europa. År 876 omkom hela 4 000 män, och 120 fartyg förstördes i en stor storm utanför södra Englands kust. När framstående vikingar dog placerades de i begravningsskepp tillsammans med sina kläder, smycken och djur.
Ett av de mest betydande gravskeppen som hittats i Skandinavien är den så kallade Osbergshögen. År 834 begravdes drottningen av Oseberg på ett stort skepp tillsammans med alla hennes ägodelar. I graven fanns också resterna av en annan kvinna med okänt ursprung.
Kvinnornas makt
Vad hade kvinnorna för rättigheter under vikingatiden?
Det sägs att vikingakvinnorna hade mer makt än i de flesta andra delar av Europa. De hade oftast möjlighet att skilja sig och om maken dog hade de rätt till hans ägodelar. De var delvis skyddade av lagen vid sexuella brott, och en vikingafru sågs som gårdens överhuvud när maken var bortrest. Fascinationen kring vikingatiden har inte bara att göra med deras rykte som blodtörstiga krigare, utan också med deras sätt att leva och konsten att bygga upp ett samhälle.
Ta del av våra topperbjudanden
Upptäck Norge tillsammans med några av våra partners.
Gå i vikingarnas fotspår
Besök historiska platser, segla i långskepp eller testa att vara viking för en dag.