Fiske vid Atlanterhavsvegen

Olgunn Johansen viftar med fingret mot en holme ute i havet. "Där ute," säger hon och färdas mer än 60 år tillbaka i minnet: "där lärde jag mig att fiska".

Någonstans där ute slutar Norge att vara Norge och blir Atlanten.

"Jag brukade åka ut med min farfar i hans fiskebåt. Han visste exakt var man skulle fiska i dessa vatten", säger Olgunn. "Kunskapen förde han vidare till min far. Och sedan till mig."

På bara en halvtimme har hon fångat två dussin fiskar. Plastpåsen fylls snabbt på med sej och makrill.

Att bygga broar

"Livet blev enklare när vägen byggdes. Förr var det livsfarligt att stå här som jag gjorde. Nu känner jag mig mycket tryggare", säger hon. Nu har hon sin plats på Myrbærholm bro - numera en populär destination för sportfiskare från världens alla hörn.

Atlanterhavsvegen i regionen Nordvest liksom studsar genom skärgården från ö till ö.

Innan vägen invigdes år 1989 hade ön Averøy ingen koppling till fastlandet. Nu fick Fjord Norges norra delar plötsligt en ny ikon: en av världens vackraste och mest dramatiska vägar – oavsett om du kommer en lugn sommarkväll eller strax före ett annalkande stormväder.

Det är ett scenario som dröjer sig kvar i sinnet.

Vägen började byggas år 1983. Norrmännen själva har utnämnt bedriften till "Århundrets byggverk" 1905–2005. Den ikoniska bron Storseisundbrua är den högsta och mest kända av totalt åtta broar som förbinder öarna.

Idag är turister en minst lika vanlig syn som de lokala fiskarna ute på holmarna. Det 30-tal hus och stugor som står på Håholmen inhyser numera restauranger och hotell, men är autentiskt bevarade. Du kommer dit på bara några minuter, i ett rekonstruerat vikingaskepp från en brygga vid vägen.

Fiskefest

Fisk har det alltid funnits gott om i skärgården, och tack vare broarna är nu de allra bästa holmarna tillgängliga för hängivna fiskare. Under broarna simmar torsk, öring och makrill förbi, omedvetna om livet över ytan. Man kan också få syn på sälar och valar när havet är lugnt. De små fiskebryggorna som sträcker sig över strömmarna ger sportfiskare skydd från trafiken.

Folk från världens alla hörn letar sig hit för att kasta ut sina linor, i hopp om att Olgunn ännu inte dragit upp all fisk. Hon känner de flesta här.

"Många återvänder år efter år. Vi pratar om fiske, så vi kan snacka i evigheter", säger hon.

"Jag lärde mig simma redan jag var fem eller sex år gammal. Dagar då vattnet var varmt och skönt tog min far med mig till stranden. Han skickade ner mig i vattnet med en säkerhetslina som var kopplad till min mor." Redan då brukade hon fiska med sina egna små konstruktioner av krok och lina.

Men det var efter vägens tillkomst som hon satte sitt personliga rekord. En skrei (arktisk torsk) på 13 kilo. "En gång drog jag upp en gråsej på 11 kilo. Ganska livlig var den dessutom", tillägger hon. Och det kommer mera: "För sex år sedan drog jag upp sju stora torskar på 6-7 kilo vardera. Jag kom hem med 50 kilo fisk i säckar.”

"Men det handlar inte bara om fisket. Det är upplevelsen som helhet som lockar. Det är underbart", förklarar Olgunn. Hon kommer hit året runt, ibland till och med när det är tio minusgrader "eftersom torsken nappar då också."

Katten därhemma matas med sej. Fiskhuvudena lägger hon ut till rävarna som håller till bakom trädgården. Den finaste fisken brukar hon laga till sina vänner.

Hon har sett till att få tillstånd för att en dag få sin aska spridd från bron här. "Jag har haft så många stora upplevelser på denna plats. Så här vill jag också ha min sista.