Norges UNESCO-platser

Bryggen i Bergen

De vackra trähusen med utsikt över viken Vågen är en av Bergens självklara mötesplatser än idag. Byggnaderna går tillbaka till år 1070, när staden grundades av kung Olaf III, känd som Olav Kyrre. Runt år 1200 blev Bergen ett ekonomiskt och administrativt nav i Norge, och Bryggen blev en allt större handelsplats.

Från mitten av 1300-talet till mitten av 1700-talet hade Hansaförbundet sitt huvudkontor i Bryggen. Hansan var ett förbund för gemensam handel mellan Tyskland, Norge och andra länder. Tyskland och Norge utbytte varor som torrfisk, salt, öl, smycken och korn. Ett blomstrande kulturutbyte pågick också, och stadens invånare började använda många tyska ord och uttryck.

Bryggen har utsatts för flera stora bränder genom historien, senast år 1955. Sedan 1927 är de lite sneda byggnaderna kulturmärkta, och det går inte att ta miste på de historiska vibbarna när man strosar förbi. År 1979 blev Bryggen UNESCO:s första norska världsarv.

Urnes stavkyrka

Norges stavkyrkor hör till världens äldsta träkonstruktioner som fortfarande är i gott skick. Under medeltiden fanns det mellan 1 000 och 2 000 stavkyrkor över hela landet. Idag finns det 28 stycken kvar. Den äldsta är antagligen Urnes stavkyrka i Sognefjord. Enligt experter var det den fjärde kyrkan som byggdes här år 1140.

Kyrkan är byggd i romansk stil och sticker ut dels på grund av sin imponerande ålder och dels för dess goda skick och de praktfulla inristningarna. Träbalkarna som håller upp strukturen är välsnidade och inristningarna har motiv som korsfästningar, mytologiska varelser och ornament i form av växter.

Urnes stavkyrka är öppen för allmänheten varje dag, och grupper kan boka en guidad tur. Kyrkan har ägts av Norges Fortidsminneforening sedan 1881 och lades till i UNESCO:s världsarvslista 1980.

Fjordarna – Geirangerfjord och Nærøyfjord

Geirangerfjorden och Nærøyfjorden i Fjord Norge är två exempel på det unika fjordlandskapet, som uppmärksammas av UNESCO för sin ”exceptionella naturliga skönhet”. De är de enda norska UNESCO-platserna som har valts enbart på grund av sin natur.

Det norska fjordlandskapet handlar just om den hisnande naturen, med glaciärer, vattenfall och berg som reser sig rakt upp ur fjordarna. Men det har också ett spännande kulturlandskap med fina gamla bondgårdar. På Norsk Fjordsenter i Geiranger kan du dyka djupare i detta unika landskap på utställningar om fjordarnas miljö och deras historia och geologi.

Fjordarna har funnits på UNESCO:s lista sedan 2005.

Røros gruvstad och omgivningar

Gruvstaden Røros har funnits på UNESCO:s världsarvslista sedan 1980. 333 år av gruvdrift och urbant jordbruk hade då skapat en helt unik stad.

Røros har bevarat mycket av sin ursprungliga karaktär med ett gatusystem som går tillbaka till 1600-talet och trähus från 1700- och 1800-talet. Områdets natur är vacker och avskild, med gamla timmerrännor som erbjuder paddlingsmöjligheter mellan sjöarna.

2010 utvidgades världsarvet till att omfatta stadens omgivningar, som kallas Circumferensen. Anledningen var att omgivningarna är en ovärderlig källa till information om gruvdrift och hur invånarna anpassade sig till fjällmiljön, den lokala naturen och det kalla klimatet.

Hällristningarna i Alta

Norges överlägset äldsta konstruerade världsarv finns i landets nordligaste del. Det handlar om hällristningarna och stenmålningarna i Alta i Finnmark. Deras exakta ålder diskuteras bland forskare men uppskattas vara 4 000 till 6 000 år gamla. Det gör dem till den viktigaste efterlämningen från jägare- och samlarfolken man har upptäckt hittills uppe i norr.

Den här bergkonsten inkluderar mer än 6 000 ristningar och 50 hällmålningar. Motiven varierar från djur och människor till religiösa bilder och geometriska former. Flest hällristningar finns i Hjemmeluft. Med många vandringsleder och guidade turer har man alla chanser att lära sig mer om den här spännande tidsperioden uppe i norr.

Hällristningarnas omfattning upptäcktes först 1973, och de fick en plats på UNESCO:s lista 12 år senare, år 1985. UNESCO beskriver ristningarna som ”ett exceptionellt vittnesmål" av "hög konstnärlig kvalitet".

Vegaøyan - Vegaöarna

Vegaöarna vid Helgelandskusten består av 6 500 öar, holmar och rev. De har varit med på UNESCO:s världsarvslista sedan år 2004. De första bosättningarna i området har spårats till mer än 10 000 år sedan. På den tiden krävdes stor handlingskraft för att överleva i det nordliga klimatet, och det var här uppe Norge började utvecklas till en modern sjöfartsnation.

UNESCO utnämnde detta fiskesamhälle i Nord-Norge till kulturarv med följande motivering: ”Öarna vittnar om ett distinkt sparsamt levnadssätt som baseras på fiske och skörd av ejderdun, i en ogästvänlig miljö. Vegas skärgård vittnar om hur fiskare och bönder har levt miljömässigt hållbart i 1 500 år, och hur kvinnor bidragit till skördningen av ejderdunen”.

Idag är Vega en av Norges hållbarhetsmärkta destinationer. Här finns ett rikt djurliv med bland annat mer än 230 fågelarter, och den engelska tidningen The Guardian har med Vegaöarna på sin lista över världens 20 oupptäckta semesterpärlor.

Struves meridianbåge

Struves meridianbåge är ett internationellt projekt som den tyske astronomen Friedrich Georg Willhelm von Struve inledde år 1845. Han ville fastställa jordens form och storlek genom att mäta avståndet från Hammerfest i Norge till Svarta havet. En kedja av mätpunkter placerades ut längs en sträcka på nästan 3 000 kilometer genom Norge, Sverige och Ryssland.

I Norge finns Struves gradmätningar på fyra platser: Meridianstøtten på Fuglenes i Hammerfest; på bergstopparna Lille-Raipas / Unna Ráipásaš i Alta; Luvddiidčohkka (Lodiken) i Kautokeino; och Bealjášvárri / Muvravárri i Kautokeino. Den nordligaste av dessa är Meridianstøtten på Fuglenes, som också är den populäraste av de fyra.

Projektet pågick i nästan 40 år och var det första internationella projekt som Norge deltog i som nation. De norska mätpunkterna har klassats som världsarv sedan 2005, tillsammans med ytterligare 32 i andra länder.

Rjukan – Notodden industriarv

Industristäderna Rjukan och Notodden är två norska nykomlingar på världsarvslistan. De inkluderades år 2015, och den norska kronprinsen Haakon uppmärksammade tillfället officiellt år 2018.

I den här delen av Telemark ägde banbrytande arbeten rum i början av 1900-talet. Övergången från kol till vattenkraft spelade en viktig roll under perioden som kallas ”den andra industriella revolutionen” i Nordeuropa.

Några minnen från den här tidens industriella äventyr är alla dammar, tunnlar, kraftverk, järnvägar och färjor som dök upp i den dramatiska norska naturen.

De största kraftverken byggdes i den avlägsna Vestfjorddalen väster om Rjukan. De elektriska järnvägarna som utvecklades här bidrog till att utveckla en internationell standard.

Folkmusik och folkdans i Setesdal

Endast 50 km norr om Kristiansand i Sørlandet ligger det frodiga området Setesdal, en region som är känd för att vårda gamla seder och bruk. Folkmusiken och folkdansen som kommer härifrån finns på UNESCO:s lista över immateriella kulturarv (Representative List of the Intangible Cultural Heritage of Humanity).

Här är folkmusik och folkdans levande traditioner som fortfarande överförs mellan generationer. De vanligaste instrumenten är hardingfela, en rikligt dekorerad och utsmyckad norsk variant av violinen, och mungiga. Musiken är främst dansmelodier och de traditionella sångsätten heter kveding och stevjing. Stevjing består av en fyrradig poetisk vers som framförs av av två eller fler sångare i så kallad call and response-stil.

På Setesdal Museum i Rysstad kan du lära dig mer om Setesdals rika kulturtraditioner.