Pilgrimsvandring som en helande kraft

"Det här, det är något för mig! Det liksom kallade mig - typ ’välj mig, välj mig’!” säger Kes med ett finurligt leende. I ena handen håller han en sten.

Det är en mild septemberdag, och Kes befinner sig i nationalparken Dovrefjells böljande landskap. Stenen han håller i handen är en vanlig, grå sten. Men sedan den 37-åriga holländaren plockade upp den längs vägen har den fått en djupare mening.

Kes drar in den friska bergsluften och traskar vidare. Steg för steg rör han sig uppför Hardbakken, som leder till toppen av Allmannsrøysa. Här har otaliga pilgrimer lämnat en symbolisk börda i form av en sten, innan de fortsätter mot Trondheim med lite lättare steg. Snart är det Kes tur.

En ännu tuffare fajt

Kes tog sin sista dos cellgift för ett och ett halvt år sedan. Men efter att ha blivit av med cancern insåg han att han hade en annan och om möjligt ännu tuffare fajt att ta itu med. Cancercellerna ersattes av panikattacker, en rädsla för att vara ensam, och till och med en rädsla för att leva.

"Allt som brukade ge mig glädje betydde ingenting för mig längre."

Han kände inte igen sig själv.

Men så fick han en förfrågan från Visit Norway: Skulle han vilja gå den 643 kilometer långa pilgrimsvägen från Oslo-klostrets ruiner till Nidarosdomen i Trondheim? Pilgrimsfärden skulle ingå i en dokumentärserie om huruvida det är möjligt att förändra sig genom att vandra i natur och ta sig tid att tänka. Kanske var det precis vad han behövde?

”Men jag hade inte så höga förväntningar. Vid den tiden fanns det inget som berörde mig”, förklarar Kes.

Vandring som meditation

Några veckor senare står han på toppen av Dovrefjell, 1 212 meter över havet, med en grå sten i handen. Han har tagit sig dit på egen hand och är trött, fast på ett bra sätt.

De senaste dagarna har han vandrat över åkrar och genom skogar, längs sjöar och över berg, i det vackra kulturlandskapet i Gudbrandsdalen. Han har träffat många underbara människor på vägen. Några har bjudit in honom till gamla familjeägda gårdar där pilgrimer har sökt husrum sedan medeltiden. Han har ätit gott, skrattat, gråtit - och gått.

”Att gå är en så ren sak att göra. Man bara går. Från A till B. Det är som meditation”, menar Kes.

I Nederländerna försökte han låta bli att tänka. Under pilgrimsfärden fick han plats för tankarna. Och plötsligt hade han känslor igen.

"Det var så vackert. Efter så lång tid var det en lättnad att känna något. ”

Han tror att det är kombinationen av promenader och naturen som fick hans bekymmer att lätta gradvis. Han kunde le igen.

Naturens läkande kraft

”Jag tror att naturen har en läkande kraft. I naturen hänger allt ihop. Hela ekosystemet påverkas av vad som händer omkring. Det fick mig att tänka på mig själv och vad som skulle hända om jag inte var här längre. Det skulle påverka många jag känner. Jag är knappast Greta Thunberg, men jag betyder ändå något.

Medan han beundrar utsikten från Allmannsrøysa blir han blank i ögonen. Han drar ett djupt andetag.

”Den här är för att släppa taget och sluta hålla tillbaka. Det är för framtiden”, säger han när han placerar den grå stenen bland de andra.

Det är långt kvar till Nidarosdomen, men hans steg känns ändå lite lättare.

För framtiden

Hemma i Nederländerna tycker Kes att han har kommit långt. Han tog sig hela vägen till Trondheim till fots, och det har gett honom en känsla av att ha presterat något. Under färden oroade han sig över att de positiva känslorna skulle försvinna när kom hem igen. Men så blev det som tur var inte. Även om han inte är 100 procent återställd, känner han sig mycket bättre än tidigare. Han kanske till och med är redo för kärlek?

”Tja, det finns definitivt ett ’före och efter Norge’”, avslutar han.