Vandra hela Norge

300 mil naturupplevelser

Att vandra hela Norges längd, från Lindesnes i söder till Nordkap allra längst i norr, har blivit allt populärare de senaste åren. Oda Ramsdals vandring tog 162 dagar och sträckte sig över 300 mil.

Men det är inget måste att vandra hela den långa sträckan för att få uppleva fantastisk natur. Rutten kan enkelt delas in i kortare sträckor, eller varför inte korsa Norge från öst till väst i stället? Det går såklart också bra att satsa på lite kortare turer och få lite vana innan du ger dig ut på de riktigt långa utflykterna.

Om du är sugen på att börja vandra kan du börja planera redan nu. Här nedanför kan du låta dig inspireras av Odas äventyr!

Redo för äventyr

Oda växte upp i en riktig friluftsfamilj. Hon minns att hennes föräldrar tog med barnen på korta eller långa turer nästan dagligen, och att hon lärde sig uppskatta och respektera naturen på djupet.

"Naturen kan vara en god vän, men du har inte mycket att sätta emot när den väl brusar upp."

Att göra den sex månader långa vandringen var en dröm hon haft i många år. Men hon gjorde ett större antal kortare övningsturer innan det var dags för den efterlängtade turen.

Och hon valde en helt egen väg, som du kan se här nedan. Om du vill ha andra förslag på leder är den officiella Europaleden E1 ett populärt alternativ som sträcker sig mellan Nordkap och Italien. Tänk bara på att det inte alltid är markerade leder, och att den bara går genom Norge mellan Nordkap och Rørosregionen innan den korsar gränsen till Sverige.

En start med kontraster

I mitten av maj sa Oda hej då till sin familj, som följt med till Lindesnes på Norges sydspets för att vinka av henne. Det viftades med flaggor och hejades på när de första stegen på den 300 mil långa vandringen togs.

"Det var som att ha nationaldag, födelsedag och julafton på en och samma gång. Sen gick jag rakt in i det som skulle visa sig bli den tuffaste delen av vandringen," säger Oda.

Att vandra i snömodd var mycket tuffare än hon hade kunnat föreställa sig.

”Det var en enorm kontrast. Jag fick kämpa ordentligt, och det fanns älvar som jag på riktigt trodde jag skulle dö när jag korsade. Men mitt i det fick jag uppleva den otroligt vackra naturen som hade börjat vakna till liv igen efter vintern. Dagarna innehöll ofta möten med vilda djur som skogshönor, älgar, renar och så en bäver som hade byggt en bro åt oss.”

"Och så fick jag uppleva några av häftigaste solnedgångar jag någonsin sett. När du är så fysiskt utmattad blir den typen av uttryck väldigt starka. Det har gråtits till ett antal solnedgångar."

Odas tips för Sørlandet:

Rekommenderas: "Berget Austheiene och hederna runtomkring är en dold pärla. Här får du en riktig vildmarkskänsla, inte minst i norra delarna. Och Hardangervidda är alltid Hardangervidda (värt ett besök med andra ord). Också Skarveheimen och Hallingskarvet är otroligt fina naturområden. Om du vill kan du vandra mellan stugor som ägs och drivs av DNT (Den Norske Turistforening). De finns utspridda i alla de här fjällområdena.

Inte så bra: "Jag skulle kanske ha väntat tills snön smält bort. Det var en fantastisk upplevelse, men det var också rätt jobbigt. Jag borde nog ha tagit sikte på Setesdalsheiene eller Sirdalen i början. Austheiene har väldigt krävande och kuperad terräng."

Sommar och lantliv

Den som väntar på nåt gott…som man brukar säga. Efter en och en halv månad i snöslask nådde Oda äntligen Jotunheimen, Rondane och Dovrefjell nationalparker. Hon beskriver det som den mest euforiska upplevelsen under hela resan.

"Jag minns särskilt ett ögonblick när jag var på väg in i Jotunheimen och visste att det inte skulle komma mer snö. Ett litet bi började surra omkring oss, och vackra blomsterfält bredde ut sig. Jag blev så glad av det där biet, och det blev en viktig symbol för mig, att en så liten sak kunde betyda så mycket."

Odas pojkvän Marcus och deras hund Kora gjorde henne sällskap på en bit av den här sträckan.

"Det här blev min sommarsemester, och det var bara att njuta. Vi strövade omkring bland fjällen, det var verkligen sorglöst. En gassande varm dag kom vi till en bäck som låg intill en stuga – och där inne fanns kall öl! Det var säkert jägare som hade lämnat kvar dem. Men det är nog bäst att vi håller platsen hemlig", skrattar hon.

”Området från Jotunheimen, Bygdin och hela vägen till Forollhogna är lite av ett paradis med små fjällbondgårdar, römmegröt och djur som betar fritt lite här och var. Man får en känsla för hur livet på landet såg ut förr i tiden, och du kan stöta på gamla traditioner du kanske inte ens visste fanns."

Odas tips för Jotunheimen, Rondane och Dovre:

Rekommenderas: ”Det finns så många fina platser, och det är ett område med gott om renar. Vi hade turen att möta en av alla vilda hjordar norr om Dovre, och det var intressant att se deras inbördes samspel. Men om du möter ren ska du såklart hålla avstånd och visa respekt. De är utrotningshotade och lever under press."

”Jag ska nog nämna Rondanes och Dovres 'lillebror' också – Forollhogna. Det är en väldigt mäktig vildmark med gott om bra fiskeställen. Här finns inte så många markerade leder, som du gillar att gå lite på eget bevåg är det här perfekt för dig.”

Inte så bra: "Det nog inget jag inte rekommenderar. Fjällandskapen är öppna och otroligt vackra och det är en ganska lätt terräng, även om det finns områden med lite sumpigare mark och en del branta partier."

Tänk på: I området kring Dovre får du se upp för myskoxarna som tar sig ner från fjällen på sommaren. De kan vara farliga om de känner sig hotade.

Myrar, hjortron och gästfrihet

Redan flera år innan Oda gjorde sin resa, och på vägen mot Trøndelag i mitten av Norge var det en sak som hon ofta varnades för: myrar.

”Jag hade nog i princip hört talas om precis varenda sorts myr som finns innan jag kom hit. Men sommaren när jag vandrade var ganska torr, så jag tyckte inte alls det var så farligt som alla varnat mig för."

"Efter att ha färdats miltal längs fjäll och genom torr och klippig terräng var det riktigt härligt att komma till Trøndelag med sin lummiga natur och rika djurliv. Nationalparkerna Blåfjella och Skjækerfjella är områden jag verkligen skulle vilja utforska lite mer."

När hon mumsat färdigt på hjortron, fiskat i sjöar och bara haft det gott besökte Oda två traditionella fjällgårdar: Gaundalen och Gjefsjøen. ”Jag blev mottagen med öppna armar och så mycket värme att jag blev helt överväldigad”, säger hon.

Hon tog sen ett beslut som hon skulle komma att ångra några dagar senare...

"Terrängen började nu bli ordentligt krävande. Jag hade bestämt att möta min pojkvän i Røyrvik rätt snart, så jag bestämde mig för att ta asfaltsvägen. Det var både ett enklare och snabbare alternativ. Efter den etappen började mina fötter värka mer och mer för varje steg jag tog."

Odas tips för Trøndelag:

Rekommenderas: "Jag rekommenderar ett besök på de två fjällgårdarna Gaundalen och Gjefsjøen. De är båda fulla av historia, det går att övernatta, och på Gjefsjøen kan du också köpa mat. Bönderna som bor där är verkligen trevliga, och där ute i ingenmansland får man verkligen känslan av att resa bakåt i tiden."

Inte så bra: "Jag borde ha läst på lite mer och försökt hitta alternativ till att gå på asfalt. Särskilt när man går med ryggsäck och vandringskängor. Jag önskar också att jag haft ett par löparskor i depån efter nationalparken Blåfjella-Skjækerfjella”.

Vackra vyer och plan B

Efter att ha tagit sig in i Nordland började Oda få allt mer ont i fötterna. Trots det kunde hon njuta av de magnifika vyerna från de höga fjällen i området. Hennes pojkvän Marcus gjorde henne sällskap på Nordlandsruta, en 650 kilometer lång vandringsled som går hela vägen från Børgefjell till Nordlands ytterkant.

"Børgefjell är en otroligt vacker nationalpark, och där fångade jag också mitt livs största fisk! Den var kanske inte enorm, men det är i alla fall min största och ett väldigt fint minne att bära med sig.”, säger Oda.

Från Umbukta fortsatte Oda på egen hand igen, och nu värkte fötter mer än någonsin. Hon vilade några dagar med familjen i Misvær, men när hon sen gav sig ut igen tog det tvärstopp.

"Jag var tvungen att skicka hem Thorin (hennes hund), eftersom han blev en extra belastning för min kropp. Fram till den här punkten hade tanken på att ge upp aldrig ens slagit mig, oavsett hur dåligt vädret skulle bli eller hur trött jag skulle bli. Men efter att ha korsat Junkerdalen sa mina fötter ifrån på allvar. Jag minns att det var så vackert omkring mig, med hela dalen klädd i höstfärger, men i skallen var det kaos,” säger Oda.

"Den natten låg jag och grät i tältet medan regnet smattrade. Det var som om himlen led med mig. Jag skickade ett meddelande till min familj i Misvær och berättade att jag inte kunde gå längre, och jag fick ett ganska kort svar: Okej. Tar med cykel imorgon. Det var det bästa svar jag kunde ha fått."

Odas tips för Nordland:

Rekommenderas: "Det finns så mycket bra här. Nordlandsruta är otroligt vacker, inte minst längs Okstindene."

"Att cykla längs kusten i Salten och Steigen var fantastiskt och något jag verkligen kan rekommendera. Att istället gå till fots genom Rago nationalpark är lite mer krävande, rätt slingrigt och med partier där du behöver klättra med rep. De flesta väljer därför att gå på den svenska sidan på den här sträckan.”

"Det finns också ett trevligt ställe som heter Tverrelvsnes där de har de berömda NLP-bullarna (NLP betyder Norge på langs). Alla som vandrar hela Norges längd får en bulle där. Tverrelvsnses är ungefär halvvägs längs resan."

"Sist men inte minst är ett tips Grannes camping, i närheten av Mosjøen. Det finns en skön kille där med galna jakthistorier, och så säljer de öl.”

Inte så bra: "Att gå på asfalt utan joggingskor är en riktigt dålig idé. Tänk också på att vädret kan slå om ganska fort. En kväll hade vi fantastisk solnedgång på väg genom Okstindan, men nästa morgon var dimman så tjock att man inte såg mer än en meter framför sig."

Äventyret når sitt slut

Att komma in i Troms var en stor seger för Oda. Efter en resa med många med- och motgångar närmade hon sig till slut Dividalen nationalpark, en plats hon drömt om länge. Hon vandrade ihop med en kusin i flera dagar, och fick njuta av vackra höstdagar innan vinterns första snöflingor började falla.

"När vintern kom var det lite som att cirkeln slöts. Jag började med vinter i söder, och nu fick vi mötas igen,” säger hon.

Terrängen i Reisadalen var väldigt stenig, men de högsta topparna låg bakom henne och hon tog sig igenom. Oda träffade massor av trevliga människor här som ville hjälpa till på olika sätt. En man satte upp en ugn utomhus, så att hon kunde värma en pizza. Hon träffade också den tyska tjejen Karina, som vandrade samma sträcka. De slog följe till Jotka Fjellstue.

Därifrån vandrade Oda vidare på egen hand igen, och nu började den arktiska vintern verkligen ge sig tillkänna.

"Det var några nätter med hårt regn, och mitt tält rasade första natten. Den andra natten var ännu värre. Jag sov med alla kläder på, och på morgonen var allt fruset. Jag var tvungen at tina upp blixtlåset för att kunna få upp tältet. Det fortsatte så i fem dagar och jag var tvungen att gå för att hålla värmen uppe. Så det blev inte mycket sömn”, säger Oda.

Oda tvivlade aldrig på sin uthållighet, så att söka skydd någon närbelägen stad fanns aldrig på kartan – trots all kyla och väta. Men hon betonar att alla måste känna sina egna gränser och inte ta några risker. Både terräng och klimat kan nämligen vara skoningslösa på de här breddgraderna.

"De sista dagarna på den här tuffa sträckan var skorna till och med frusna när jag tog på dem, och jag hade ingen känsel i fötterna när jag gick. Jag var också svag av sömnbristen, så när jag kom fram till den varma stuga som en vän förberett och fick krypa ner under ett varmt duntäcke… det går inte ens att beskriva hur underbart det kändes”, säger Oda.

De sista dagarna innan hon nådde Nordkap blåste det så hårt runt Porsangerhalvøya att Oda avråddes från att gå dit eftersom det var onödigt riskabelt. Hon följde i stället vägen i fem dagar.

"Trots det dåliga vädret fick jag möjlighet att sova under norrskenet en natt. Det var otroligt, och förmodligen så nära magi man kan komma", berättar hon.

Efter det var hon tvungen att korsa den 7 km långa Nordkapptunellen för att nå Magerøya – ön där Nordkapplatån ligger. Men att gå genom tunneln till fots är inget som rekommenderas.

"Det var väldigt brant och oerhört läskigt när jag kom till botten, det kändes som om hela havet skulle störta in där. Det var en otrolig lättnad att komma ut på andra sidan. Tyvärr kunde jag inte fortsätta de 19 kilometrarna till platån samma dag på grund av stormen. Men i stället fick jag bada bubbelpool med en massa trevligt folk.”

Resans sista dag beskriver hon som surrealistisk.

"Det var märkligt. Jag hade arbetat mot det här målet så länge, men när jag närmade mig ville jag inte att det skulle ta slut. Sista dagens vandring blev därför ganska känslosam. Det var skratt och tårar om vartannat hela vägen upp till Nordkapplatån. När jag till slut nådde globmonumentet där var det en massa tankar som flög runt i huvudet. Vad finns det kvar när du uppnått något du drömt om i åratal? Men det var givetvis också underbart att nå målet, och att träffa min pojkvän igen. Jag önskar bara att jag kunde få vandra från norr till söder och fram och tillbaka resten av livet.”

Odas tips för Troms, Finnmark och Nordkap:

Rekommenderas: "Jag rekommenderar verkligen ett besök på Jotka Fjellstue och livsmedelsbutiken i Masi, i närheten av Jotka. De drivs båda av väldigt trevliga människor. Jag tyckte också mycket om den charmiga staden Honningsvåg som vi tillbringade en dag i efter att jag nått slutmålet."

Inte så bra: Hon råder alla att läsa på ordentligt innan man ger sig ut på den här delen av resan. Det kan bli ett stort antal dagar i väldigt avlägsen vildmark.